En sjukdag

Det är inte ofta jag stannar hemma från jobbet. Det här blir min andra karensdag någonsin sedan jag började jobba för drygt två år sedan. Jag har jobbat med bruten stortå och stapplat omkring med en svullen fotled. För det jag har insett så här med åren är att, när jag är hemma mår jag mycket sämre psykiskt än när jag jobbar.
Så om jag inte verkligen är så pass slut att jag inte klarar av att jobba, i både kropp och själ samtidigt så är jag hellre på jobbet. Dessutom känns det så himla tråkigt att få en dålig lön.
Men, igår försov jag mig. Jag hade svårt att somna natten till Måndagen. Jag hade ont i kroppen och var lite uppe i varv efter att vi var och hejade på Millas fotbollsmatch på Söndagskväll. 
Jag hade ont i kroppen och var riktigt slut när jag vaknade men jag åkte ändå och jobbade. Det gick rätt bra. Men i morse hade jag ont i både huvudet och kroppen. Jag kände direkt att idag orkar jag inte. Så det fick bli en sjukdag. Och den har varit välbehövlig. Trots alvedon och ipren så släpper inte det onda, det blir lite bättre en liten stund men det kommer tillbaka lika snabbt. Jag har inte haft ångest av att vara hemma idag. 
Det kryper inte i kroppen. För att jag är tillräckligt risig för att inte ens orka ha ångest eller vara rastlös. 
Jag orkar inte ens tänka på allt jag har att göra, allt jag borde göra eller skulle kunna göra. 
För jag är för slut för det. 
Då vet jag att det var ett bra beslut att stanna hemma. Det känns inte lika hemskt att behöva ta en karensdag då. För om jag inte ens orkar ha kli i själen när jag är hemma. Då orkar jag definitivt inte ta mig igenom en dag på jobbet. 

Åter till Millas fotbollsmatch i Söndags! 
Vilka tjejer. Vi har ju ett mix-lag med tjejer som är födda 2013 och 2014. För de är för få i respektive årskull för att kunna ha ett lag annars. Men vi har ändå varit anmälda i bägge serierna. Det har inneburit att det i princip har varit minst 2 matcher varje helg. Nu kallas ju inte alla tjejer på varje match. Det skulle bli så lite speltid och mycket fullt på avbytarbänken om vi gjorde så. Men det här ändå inneburit att många ändå har haft två matcher samma helg, många gånger samma dag.

Söndagens match var säsongens sista för flickor -14 och i den serien blev dom helt obesegrade. Helt otroligt så duktiga dom är. Jag är ju inte intresserad av sport egentligen. Men jag har brq inlevelseförmåga och om jag har någon att verkligen heja på så blir jag lätt fast. 
Jag är ju heller inte ens en person som nödvändigtvis är så förtjust i barn (förutom mina barn) och särskilt inte barn som har passerat den där åldern då gulliga barn är som gulligast, typ 3 år. 
Eller åtminstone så brukade jag inte göra det förrän jag helt ofrivilligt blev mamma till en fotbollsspelande unge. 
Nu har man ju hunnit lära "känna" rätt många i laget. På träningar, på matcher och cuper. Och jag börjar ju typ tycka om dom. Det är faktiskt en grupp med rätt sköna bönor i en salig blandning av personligheter. 

Det är faktiskt riktigt roligt att se hur mycket dom har utvecklats. Hur dom har börjat bli ETT lag i stället för att vara två lag i ett. Jag är så sjuhelsickes stolt över dom allihopa. 

Jag inser hur sjukt nyttigt det är med lagsport. Jag önskar att jag hade kunnat vara en fotbollstjej när jag var liten. Men liksom fotboll är inte för alla. Det är synd. För det är mycket nyttigt man får lära sig. Samarbete, ansvar, misslyckas, utvecklas och så mycket mer. 
Mycket som är bra att ha med sig i livet.