Sunday bloody Sunday

Här ligger jag i sängen och är allmänt lat.

Jag började kolla igenom mitt fotoalbum i telefonen och blev helt matt.

Jag älskar att ta kort. Sedan Milla började spela fotboll har jag insett att jag älskar att ta bilder där man lyckas fånga ett ögonblick exempelvis mitt i språnget, där ingen fot nuddar marken.

Jag älskar bilder där man kanske bara får med hennes ryggarna, eller en profil. Egentligen är nästan alla de finaste bilderna på människor de bilder då personerna inte ens är medvetna om att dom blir fotograferade. 

Jag älskar att ta kort. Jag önskar att jag hade råd att köpa en sån där riktigt bra kamera. Jag kan absolut inte klaga på kameran i min telefon. 

Men när jag tittar igenom bilderna i mina album undrar jag ibland hur fan jag är funtad.

Det är typ 700.000 bilder från tre års fotbollsmatcher. 690.000 av dessa är knappast intressanta att titta på. Hur många bilder kan man behöva på samma rygg i olika vinklar egentligen? Vad ska jag med dom till?! Same goes for alla bilder jag har på sommarblommor tagna varje sommar ett decennium bakåt i tid. Bordsdukningar på diverse kalas och övriga högtider. För att inte tala om alla konstiga kort tagna på jobbet. Det är rör, kablar, pumpar, driftbilder, ventiler and on it goes... Det jobbiga är bara att ta itu med att rensa när man har samlat på sig så här i typ tio år. Ta bara alla dessa kort som man tagit tjugo stycken inom loppet av tio sekunder bara för att vara säker på att en av dom ska bli bra.

Jag menar...här betalar jag ju varje månad för att kunna lagra allt detta skräp i ett moln. 

Ibland önskar jag att jag kunde anställa någon som kunde rensa åt mig. Problemet är ju bara att ingen annan vet vilka bilder jag vill ha kvar. För smaken är ju som baken. 

Ingen av dessa är mina favoriter i alla fall....