Återfall i krasslighet...

 Jag håller på att bli galen. Ett steg fram, två tillbaka. 

På Måndagen var jag på jobbet. Jag vaknade 02.00 på natten och kunde inte somna om. Jag jobbade trots att jag inte var så himla pigg. Men det kändes ju ändå rätt rimligt att jag var trött och sliten när jag hade sovit så dåligt.  Jag stämplade in på Edda fem minuter över sex. Vid 14.30 började jag känna att jag började bli för trött så jag åkte hem strax före 15.00.

Natten till igår vaknade jag vid 01.30 för att jag var kissnödig.  Då hade jag vidrigt ont i ryggen och ja, lite överallt faktiskt.  Jag tog Alvedon och kladdade in mig i liniment. Jag lyckades somna om efter lite avslappningsövningar.  Jag åkte till jobbet. Även fast jag kände att det inte var en så himla bra idé egentligen.  Det slutade med att jag gav upp efter lunch. 

I natt vaknade jag 02.30 och kunde inte somna om. Jag somnade rätt tidigt. Jag steg upp vid fem i vanlig ordning.  Jag gjorde mig klar för dagen med målsättningen att åka till jobbet. Men när jag skulle klä på mig arbetskläderna så kände jag bara att "- näe, jag kommer inte palla en dag på jobbet"

Fan! Jag hatar att vara hemma. Jag gillar ju inte ens att vara hemma på helgen typ.

Så nu är jag äckligt less. Särskilt eftersom att jag inte är så sjuk att jag typ ligger i ett koma-liknande tillstånd. Jag är just på gränsen mellan frisk och sjuk. För pigg (psykiskt) för att vara hemma, men för skruttig för att orka vara på jobbet.

Det känns som att jag har varit mer eller mindre risig sen vecka 34 när min fotled fuckade ur. Jag har inte varit helt fräsch sen dess. Och det blir min stackars kollega Willson som får lida när jag bara går omkring och gnäller över hur trött jag är eller hur ont jag har någonstans. Är det inte det ena så är det något annat. Konstant.

Så jag kommer att stanna hemma idag. Igen. Yay! Kul eller så inte....