Mitt haverifilter

Idag är det Millas 12 årsdag. Sista året vi har ett barn som inte är tonåring. Det är fan helt sjukt. Det är verkligen svårt att ta in ibland. Jag har varit mamma i 24 år.  Men nu börjar mina barn verkligen vara stora. Det är väl därför man har något av en livskris. Här är man, en fyrtiofyra åring i sämre begagnat skick. Barnen sköter sig nästan helt själva.  Man behöver inte springa och jaga dom hela dagarna. Vakta som en hök så att dom inte äter saker, sätter i halsen, petar i eluttagen, kladdar mat överallt. Ritar på möbler och väggar, stryper varandra. Gör stagedive från soffan och bryter nacken. Vad gör man med all den tiden som man inte springer omkring som ett nervvrak och bara försöker hålla dom vid liv. Det har redan gått tolv år sedan våran lilla gris-Lisa kom till världen.  Världens gladaste och charmigaste lilla troll-Maja. Lyllo mig som fick en triss i lycka. 🥰

 Jag vill bara känna efter.  Ibland känner jag ett behov av att börja blogga igen. Men när det är länge sedan man skrev så känns det jobbigare att börja. Men gudarna ska veta att jag har mycket att säga. Eller skriva rättare sagt. Det bubblar av mina intressanta och djupa tankar, analyser och åsikter om allt från sopsortering till världsproblem och sånt som jag känner att jag behöver vädra.  Oavsett om någon vill läsa eller ej.

 Jag håller på att bli galen. Ett steg fram, två tillbaka.  På Måndagen var jag på jobbet. Jag vaknade 02.00 på natten och kunde inte somna om. Jag jobbade trots att jag inte var så himla pigg. Men det kändes ju ändå rätt rimligt att jag var trött och sliten när jag hade sovit så dåligt.  Jag stämplade in på Edda fem minuter över sex. Vid 14.30 började jag känna att jag började bli för trött så jag åkte hem strax före 15.00. Natten till igår vaknade jag vid 01.30 för att jag var kissnödig.  Då hade jag vidrigt ont i ryggen och ja, lite överallt faktiskt.  Jag tog Alvedon och kladdade in mig i liniment. Jag lyckades somna om efter lite avslappningsövningar.  Jag åkte till jobbet. Även fast jag kände att det inte var en så himla bra idé egentligen.  Det slutade med att jag gav upp efter lunch.  I natt vaknade jag 02.30 och kunde inte somna om. Jag somnade rätt tidigt. Jag steg upp vid fem i vanlig ordning.  Jag gjorde mig klar för dagen med mål...

 Nu har jag varit sjuk i en hel vecka. Eller drygt en vecka till och med.  Plus att jag ju faktiskt inte ens mådde bra förra veckan heller.  Jag har ångest! Jag ska gå en utbildning i Göteborg i slutet av November. Vattenrening steg 2.  Jag tycker att det känns jätteroligt att få gå den och själva kursen är jag peppad på. Men resan däremot. Den får jag panikångest av att ens tänka på. Inte nog med att jag är flygrädd som fan. Jag ska dessutom byta plan i Sthlm för att flyga till Göteborg sen.  Och väl där ska jag irra mig till en buss eller ta en hyrbil - ALDRIG i livet att jag skulle vilja köra bil i en främmande stad.  Jag kommer i så fall åka den 24e och åka hem sent den 27e Kursen är tre dagar. Jag ska dessutom hitta från hotellet till stället där kursen hålls. Jag har ju varit i till Göteborg några gånger,  men då åkte jag ju med min kusin som höll koll på precis allt man behövde veta och jag behövde liksom bara försöka följa efter henne. Jag är i...

I somras fick jag ett återfall i känslan att jag behövde leva "la vida loca" men eftersom att jag ju trots allt är en numer hyfsat ansvarsfull människa så slog jag inte på stora trumman precis. Men jag började köpa vapes som jag gladeligen drog in i lungorna. Jag hade helst börjat om att röka. Men vapes känns lite fräschare. Så det fick bli så. Dock var tanken att jag bara skulle vejpa lite under sommaren. Sen skulle jag sluta  Men det är ju gott. Det är ju inte som med vanliga ciggar. Det smakar skit. Man luktar äckligt och man känner sig som en allmänt sunkig människa. Vejpar smakar ju liksom unicorn med cottoncandy glitter. Men nu tack vare min elaka hosta vill jag inte ens vejpa. Så jag har kastat alla och är noll procent sugen.  Det finns inget ont som inte för något gott med sig. 

 I natt kom hostan. Före det hade jag "bara" ont i halsen och kände mig risig. När hostar kommer så får man så ont i lungorna och halsen. Man får nästan träningsvärk i kroppen av allt hostande. Igår på kvällen var jag väldigt tacksam över att jag och barnen blev bjudna på mat hos mamma och pappa. För det första var det ju otroligt skönt att slippa tänka på vad barnen ska äta. För det andra var det så himla gott. Man vet att maten är god på riktigt om Milton tar två portioner för det händer inte ofta. Igår tog han två ändå rätt stora portioner. Så gott var det. Idag har jag sovit så länge. Jag vaknade en stund sen somnade jag om igen.  Jag skulle behöva försöka ta mig in i duschen senare. Men just nu finns ingen energi för det. Jag känner mig som ett äckel. Nu ska jag vila ett tag 😴 over and out!

 Jag har bestämt mig för att jag ska testa en sak som jag hörde i en podd... egentligen är det saker som jag dessutom haft som hemläxa när jag hade en massa möten på psyket. På den tiden var jag ju sjukskriven, jag hade all tid i världen att göra en sån utmaning. Men jag hade så innehållslösa dagar att det liksom bara var samma saker jag kunde skriva varje dag.  1. BARNEN är friska. 2. JAG HAR ETT HEM 3. mamma och pappa Typ så. Det blir lite enformigt. Det kändes inte ärligt på något sätt.  För det är ju självklart det viktigaste att vara tacksam för. Men hela grejen är ju att man ska hitta tre saker från just den dagen man tacksam för. Om man ska skriva en lista varje dag i en månads blir det ju rätt trist om man bara gör en "copy, paste." Jag var nog inte ens känslomässigt mottaglig för den typen av utmaning. För jag såg allt i svart/vitt däremellan bara olika nyanser av grått. Jag hade kanske små stunder där jag kunde stanna upp och få en sån där aha-upplevelse. Men de...

 Jag tittade igenom mina foton igen, jag har börjat rensa.  Men jag hittade några bilder som jag tänkte att det kan vara roligt att visa.  Samtidigt kan jag passa på att berätta lite vad jag arbetar med.  Det heter så vackert fastighetstekniker.  En del kallar oss "vaktmästare" Mitt jobb är otroligt varierande. Jag jobbar med vattenrening på badhus. Men vi har ju all skötsel som rör badhuset också. Man vet aldrig hur en arbetsdag kommer att se ut. Ĵag gillar att skriva listor och försöka planera nästkommande dag. Men nu så här två och ett halvt år senare så inser jag att ingen av mina planeringar har gått enligt plan. Det är ingen idé att ens försöka. För det är alltid någonting som händer som man inte har förutspått. Hur som helst. Jag jobbar mest med badhus och på sommaren så sköter vi även utomhusbadet. Vitbergsbadet.  Det är så bilderna kommer in i bilden förstås. Jag hittade en bild från dagen innan öppningen förra året. Jag hade beredskap då så jag va...

Idag har det varit strålande väder. Jag lyckades släpa mig till jobbet efter två dagar hemma. Jag ska inte ljuga, det bar emot i morse. Men det gick bättre efter någon timme.  Vi fick massor gjort som har legat och väntat på att bli fixat. Bytt filter till det största tilluftsaggregatet och bytt kol i ett filter (vattenreningsfilter)  Det känns skönt. Men man blir ju aldrig klar. Det finns alltid tusen saker kvar som väntar på en. I morgon är mina två "lagkamrater" lediga. So im left to fend for myself.  Förhoppningsvis kommer det inget bakslag. Tack och lov är det ju fredag i morgon.  En dag till ska jag väl överleva. bild-jävlarna hamnar åt fel håll, men vad gör det? Färgerna är vackra.

En rätt mörk och oförlåtande värld vi lever i. Det är så mycket som händer runt om i världen varje dag som får en att undra vad det är för fel på mänskligheten. Det har kanske alltid varit så. Mer eller mindre. Definitivt mer om man blickar långt bakåt I historien.  Jag saknar ibland den människan jag var för typ tio år sedan. Jag hade ingen koll på vad som hände i världen. Jag konsumerade inga nyheter förutom typ någon enstaka rubrik här och där. Men jag läste aldrig hela artiklar. Jag tittade inte på nyheterna på TV. Jag hade ingen koll på politik, varken Sveriges eller världspolitiken. Jag förstod ingenting om hur världsekonomin fungerade. Jag hade verkligen ingen koll. Och därför kunde jag leva ett rätt bekymmersfritt, med dagens mått mätt, liv. Mina bekymmer då var ju väldigt lokala.  Och det var ju mest bara de saker som berörde mig i realtid. Jag tänkte inte mycket framåt. Jag undrade inte särskilt mycket på vad som skulle hända med styrräntan.  Även om jag hörde o...

Det är inte ofta jag stannar hemma från jobbet. Det här blir min andra karensdag någonsin sedan jag började jobba för drygt två år sedan. Jag har jobbat med bruten stortå och stapplat omkring med en svullen fotled. För det jag har insett så här med åren är att, när jag är hemma mår jag mycket sämre psykiskt än när jag jobbar. Så om jag inte verkligen är så pass slut att jag inte klarar av att jobba, i både kropp och själ samtidigt så är jag hellre på jobbet. Dessutom känns det så himla tråkigt att få en dålig lön. Men, igår försov jag mig. Jag hade svårt att somna natten till Måndagen. Jag hade ont i kroppen och var lite uppe i varv efter att vi var och hejade på Millas fotbollsmatch på Söndagskväll.  Jag hade ont i kroppen och var riktigt slut när jag vaknade men jag åkte ändå och jobbade. Det gick rätt bra. Men i morse hade jag ont i både huvudet och kroppen. Jag kände direkt att idag orkar jag inte. Så det fick bli en sjukdag. Och den har varit välbehövlig. Trots alvedon och ipr...

Här ligger jag i sängen och är allmänt lat. Jag började kolla igenom mitt fotoalbum i telefonen och blev helt matt. Jag älskar att ta kort. Sedan Milla började spela fotboll har jag insett att jag älskar att ta bilder där man lyckas fånga ett ögonblick exempelvis mitt i språnget, där ingen fot nuddar marken. Jag älskar bilder där man kanske bara får med hennes ryggarna, eller en profil. Egentligen är nästan alla de finaste bilderna på människor de bilder då personerna inte ens är medvetna om att dom blir fotograferade.  Jag älskar att ta kort. Jag önskar att jag hade råd att köpa en sån där riktigt bra kamera. Jag kan absolut inte klaga på kameran i min telefon.  Men när jag tittar igenom bilderna i mina album undrar jag ibland hur fan jag är funtad. Det är typ 700.000 bilder från tre års fotbollsmatcher. 690.000 av dessa är knappast intressanta att titta på. Hur många bilder kan man behöva på samma rygg i olika vinklar egentligen? Vad ska jag med dom till?! Same goes for alla...

I Tisdags hade Milla en fotbollsmatch klockan 18.30 Som den högst ofrivilliga och högst obekväma  fotbollsmorsan jag är tycker jag att det är vansinnigt att ha match mitt i veckan,  så sent. Vem orkar ens vara vaken så sent?! Kallt och jävligt var det ju också. Men som den engagerade förälder jag gärna vill ge sken att vara så åkte jag så klart och kollade. Men det fick jag bittert ångra. Trots att jag klädde mig riktigt rejält (trodde jag) så frös jag så att jag hade kramp i hela kroppen. Jag hackade tänder så mycket att emaljen nästan sprack. Det tog timmar innan jag fick upp värmen sen. Dagen efter vaknade jag med värk i hela kroppen. Det har hållit i sig hela dagen. Det är därför jag ligger sömnlös. Jag kommer knappast arbeta hela dagen i morgon.  Tacka gudarna för att jag har en massa inarbetade flextimmar. 

Testar en grej. 🧐